Schackets historia
Schack har spelats ända sedan 600-talet, då en föregångare till spelet började spelas i Indien. Det första spelet kallades Chaturanga och bestod precis som dagens schackspel av 64 rutor. De 64 rutorna i sin tur härstammade från ett spel från 200-talet kallat Ashtāpada. Spelpjäserna i Chaturanga representerade de militära enheterna infanteri, kavalleri, elefanter och stridsvagnar som alla kunde röra sig på olika sätt och var olika viktiga. Från Indien spreds sedan spelet till Persien, där det fick sitt namn- schack - efter shahen. Kungen infördes som spelpjäs och schack matt betyder ”kungen är besegrad”, shah mat. När spelet spreds till Kina fick det namnet Xingqi och spelades med pjäserna på linjerna istället för inuti rutorna. Pjäserna var också helt lika varandra förutom att pjäsens namn tecknades på pjäsen.
Från Kina spred det sig till Korea och Japan, där det kallades Shogi och fick 81 rutor istället för 64. Med arabernas erövring av Persien spreds spelet till Nordafrika och sedan vidare genom invaderande armeer till de södra delarna av Europa. Vid 1000-talet spelades schack i nästan hela Europa. Morerna kallade det Shaterej och spred det till spanjorerna. Portugiserna började spela schack under namnet Xadres, i det romerska riket kallades det Scacci och i Grekland Zatrikion. När schackspel om pengar blev populärt kände sig kyrkan tvungen att ta avstånd från schackspelande även om det kunde försvaras med att vara ett skicklighetsspel. År 1254 utfärdade franske kungen ett förbud mot alla spel om pengar, så även schack.
Schacket blir alltmer populärt
På 1400-talet fick schacket sin nuvarande utformning i Europa. Schack blev ett spel med hög status som signalerade förfining och elegans. En god riddare skulle bland många andra nödvändiga färdigheter också kunna spela schack, men schack spelades även bland allmogen. Rika familjer anlitade skickliga hantverkare för att tillverka spel i dyrbara och exklusiva material som jaspis och kristall. På 1700-talet när caféer blev populära i Frankrike ökade schackspelandet markant, vilket gjorde Frankrike till ett centrum för schackspelande. En sedvänja som lever kvar än idag på vissa av Frankrikes caféer. På 1800-talet blev schackspelandet än mer populärt hos den stora massan och schackklubbar började bildas. I tidningarna började artiklar om schack dyka upp, och till och med särskilda schacktidningar.
Det första internationella schackmästerskapet
År 1851 i samband med världsutställningen i London anordnades det som räknas som det första stora internationella schackmästerskapet. Efter detta började man införa tidsbegränsningar i spelet för att förhindra att turneringarna drog ut alltför mycket på tiden. En föregångare till dagens schackklockor var timglasen, innan sanden runnit ner var man tvungen att genomföra sitt drag. Nu fanns det tre sätt att förlora: genom schack matt, ge upp eller få slut på tid. År 1886 hölls det allra första världsmästerskapet och vanns av Wilhelm Steinitz från Österrike. En kalkylerande spelstil sågs på 1800-talet som feg och inte som eftersträvansvärd. Man ville se chocköppningar och aggressiva och plötsliga attacker. Detta ändrades mot slutet av 1800-talet, bland annat genom Steinitz.
Internationella schackfederationen bildas
År 1929 hölls den första inofficiella schackolympiaden av det nystartade FIDE, den internationella schackfederationen, och den första officiella hölls 1927. År 1927 hölls också det första mästerskapet för kvinnor. Fram till andra världskrigets slut hade vem som helst fått utmana den regerande världsmästaren genom att erbjuda världsmästaren en större summa pengar, och världsmästaren var fri att avstå anta utmaningen om inte betalningen var den rätta. Efter andra världskrigets slut gjorde FIDE om reglerna så att man måste kvala in till världsmästerskap genom olika utslagsturneringar i särskilda indelade zoner. För att få utmana regerande världsmästare skulle man först gå vidare från Zonal Tournament till Interzonal Tournament och därifrån till Candidates. Vinnaren av Candidates får slutligen möta den regerande världsmästaren.
Rysk dominans och schackdatorer
År 1948 års mästerskap vanns av ryske Mikhail Botvinnik, vilket blev starten på en era av fullkomlig rysk dominans inom schackvärlden. Ända fram till 1989 vanns samtliga mästerskap av en ryss, med undantag för amerikanske Bobby Fischer som vann 1972-1974. 1963 hade de första schackdatorerna börjat tas fram och 1989 spelade regerande världsmästaren Garri Kasparov mot datorn Deep Thought och vann samtliga partier. 1996 spelade han igen och vann fyra och förlorade ett parti mot datorn Deep Blue, vilket var första gången en dator vann ett parti över en regerande världsmästare. 1997 lyckades Deep Blue vinna hela spelet. Det väcktes farhågor om att detta skulle innebära slutet för schack, men idag har allt fler schackspelare kommit fram genom den träning som schackdatorerna kan ge.